Funktionshinderservicelagen och landets funktionshinderpolitik måste båda basera sig på FN’s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionen ligger ovan om vår nationella lagstiftning och den är väldigt tydlig vad beträffar boende av personer med funktionsnedsättning.
Enligt FN’s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning skall de själv kunna bestämma hur de bor, med vem de bor och och var de bor. De är inte tvungna att bo i särskilda boendeformer.
Konventionen påpekar också att de skall ha
“… tillgång till sådant personligt stöd som är nödvändigt för att stödja boende och deltagande i samhället och för att förhindra isolering och avskildhet från samhället”.
FN’s konvention om rättigheter för personer med funktionnedsättning, artikel 19.
Funktionshinderpolitiken som hittills tillämpats i vårt land har i största allmänhet sett personer med intellektuell funktionsnedsättning som en grupp, inte som individer. Gruppens boende har organiserats utan att ta hänsyn till individuella behov, talang, intressen och personlighet. Då har inte heller personaldimensioneringen kunnat vara tillräcklig för att ta hänsyn till dessa.
År 2021 publicrades en av Finlands Akademi financierad etnografisk forskning om “Grava intellektuella funktionsnedsättningar och ett bra liv”. Forskarna Simo Vehmas och Reetta Mietola tillbringade flera månader i grupphem och dagcentraler för att observera livet för totalt sex personer med grava intellektuella funktionsnedsättningar, för att lära känna dem mänskligheten i deras vardag.
Ett av forskningens resultat avslöjer att vardagen av personer med grav intellektuell funktionsnedsättning mest ser ut att vara lagring, var deras individualitet och deras individuella behov ignoreras. Det beror på funktionhinderpolitiken som följs i vårt land. Personalresurserna är underdimensionerade på grund av att personer med grav intellektuell funktionsnedsättning anses behöva bara basvård. Således lämnades forskningens personer att tillbringa mycket tid ensamma, utan personal.
Lagen och de internationella avtalen utgår från en personcentrerad planering. I praktiken ser det hela mera ut som personalcentrerad planering.
Finland var ett av de sista Europeiska länder att ratificera FN’s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Ratificeringen skedde först sommaren 2016, nästan tio år efter det att konventionen upprättats. Förseningen förklarades med att vissa lagar måste förnyas så att de motsvarar konventionen.
Funktionshinderpolitiken borde också ha förnyats att motsvara konventionen. Därför är uppdateringen av funktionshinderpolitiken absolut nödvändig och det är dags nu att äntligen göra det. Vi måste anta ett personcentrerat förhållningssätt där funktionhinderservicens utgångspunkt är individuella behov och hjälp och stöd anpassat efter dem.
När personens individuella behov, talang, intressen samt personligheten tas i beaktande i samband med boendeformen och servicen, beviljas också tillräckligt med hjälp och stöd, i form av personalresurs. Den möjliggör inte bara boende och basvård utan även delaktighet efter egna val. Då ingår också assistansen för en betydelsefull fritid.
Personer med intellektuell funktionsnedsättning har likadan behovshierarki som andra människor. Utgångspunkten för att organisera hjälp och stöd skall utöver individens behov vara garantin för personens fulla inkludering och att leva som jämlika med andra medborgare.
En förklaring som har upprepade gånger erbjudits i samband av pågående reformen av funktionshinderservicelagen har med financieringen av lagreformen att göra. Reformen får inte öka kostnader mera än de 20 miljoner euro som sparas när invalidavdraget i beskattningen slopas. Därför måste Social- och hälsovårdsminiteriets tjänstemän som förbereder lagen söka efter sätt att begränsa lagens räckvidd.
Detta är oacceptabelt och strider starkt mot FN’s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Finland har ratificerat. FN’s funktionshinderkommitté, som övervakar implementering av konventionen är tydlig i sitt ställningtagande; stater måste följa konventionens alla pargrafer!
Det finns en annan orosmoment gällande framtida funktionshinderservice. Organisering av funktionshinderservice flyttas från och med nästa års början till välfärdsområden, som inte kommer att ha tillräckligt med ekonomiska resurser till evigt växande efterfrågan av social- och hälsovårdstjänster. Redan nu pratas det om prioriteringsbehov.
Funktionshinderservice är livsviktig och nödvändig till användaren. För en person med funktionnedsättning är den varken en fördel eller en service som han skulle använda för nöjets skull. Personen är tvungen att använda servicen. Därför måste den säkerställas.
För att fullt ut kunna följa FN’s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, måste funktionshinderservicens kostnader flyttas från välfärdsområden till ett eget moment i statsbudgeten och därmed ersättas i sin helhet till välfärdområden. Endast då kan man garantera jämlik service mellan personer med olika funktionsnedsättningar men också jämlik service mellan personer med funktionsnedsättning i landets olika delar.
JYRKI PINOMAA 