Man har en dröm

Vi började för nästan tjugo år sedan, tillsammans med andra föräldrar, planera ett hem till våra ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning.

 Vi hade en dröm.

Vi drömde om någonting nytt, någonting annorlunda. Vi drömde om ett hem, som skulle vara ett ledande expempel, ett exempelhem till alla andra. Därför beslöt vi att kalla vårt drömhem ett stjärnhem.

Vi hade i vår dröm synvinkel av våra ungdomar som skulle bo i huset. Vi hade i vår dröm också vår egen, anhörigas synvinkel. Vi drömde om ett personcentrerat, inte personalcentrerat sätt att arbeta i våra drömmars stjärnhem. 

Först och främst skulle vårt stjärnhem byggas för att bli ett hem till ett antal personer med intellektuell funktionsnedsättning. De skulle alla flytta dit från sina barndomshem. Vårt stjärnhem skulle också bli till för att ge till oss, flyttarnas föräldrar sinnesro att våra ungdomar skulle kunna börja leva ett tryggat liv i sina egna hem. I vår dröm om ett stjärnhem skulle våra ungdomars hem sträva också till att nå vårt, anhörigas förtroende. 

Vår dröm om ett stjärnhem baserar sig i den nya paradigman om personer med intellektuell funktionsnedsättning. Paradigman som definierar personen som sitt eget livs subjekt, inte som vårdobjekt. Paradigman introducerades i början av 2000-talet, i samband med FN’s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Då sattes också i gång vår dröm om att åstadkomma ett stjärnhem.

Vi var före vår tid när vi drömde om vårt stjärnhem. Jag har nyligen fått bekanta mig vid den brittiska rörelsen Social Care Future’s fem pelare till framtidens boendeservice:

Vi vågade redan för tjugo år sedan drömma om precis detsamma, med vår dröm om ett stjärnhem.

I vårt stjärnhem skulle vi ha personal med stort hjärta. För att få sådan personal och för att kunna hålla dem kvar, insåg vi att arbetsförhållandena måste vara sådana som möjliggör arbetandet med stort hjärta. 

Hierarkin skulle slopas och personalen skulle själv kunna ha mera ansvar över sitt arbete. Personalen i vårt stjärnhem skulle jobba i självstyrda teamen, som är byggda kring personer som bor i huset, enligt deras individuella behov. Planerings- och beslutsansvar skulle ligga hos teamena. Det finns faktiskt fungerande och framgångsrika exempel på sådant, som Buurtsorg i Nederländerna. 

Personalen i vårt stjärnhem och de som bor där skulle vara jämlika, mera som arbetskompisar än vårdgivare och vårdtagare. Personalens arbete skulle stödas av en föräldraförening, vars roll i samarbetet skulle planeras tillsammans med teamena. De anhörigas kunnande och vetskap såg vi som en värdeful resurs som skulle respekteras och värderas högt.

I vårt stjärnhem skulle man utgå alltid och i allt från personen som bor där, inte från personalen. Vårt stjärnhem skulle värdesätta högt både personalens trivsel och de anhörigas förtroende. Våra ungdomar som skjulle bo i vårt stjärnhem skulle vara stolta över sitt hem, likaså vi anhöriga. Personalen skulle berätta med stolthet om sin arbetsplats och om sin arbetsgivare, som skulle ge dem sitt fulla stöd till deras arbete. 

Hjälp och stöd som personen i sin vardag behöver skulle organiseras enligt personens individuella behov respekterande dennes ekokultur. Grunden till planerandet av personalresursens användning skulle vara personens välmående, dennes stödbehov, dennes vardagssysslor och det att man skapar möjligheter till dennes delaktighet i samhället. Personen själv skulle vara partner i planerandet och verkställandet av det dagliga hjälp och stöd. 

I och med att det är frågan om personer med intellektuell funktionsnedsättning, skulle vi, deras anhöriga också spela en viktig roll. Våra värdefulla erfarenheter samt kunnande skulle vara i bruk i den mån vi själva skulle ha möjligheter och resurs att dela med oss dem.

Vårt stjärnhem skulle vara välkänt som ett tryggt och trivsamt hem för personer med intellektuell funktionsnedsättning, som skulle vara delaktiga medborgare i samhället. Vårt stjärnhem skulle också vara en bra, högt värderad och lockande arbetsplats vars personal skulle få använda sitt fulla kapacitet och utnyttja i sitt arbete sin egen personlighet. Personalen skulle trivas och personalomloppet skulle vara minimalt. Det skulle finnas brist på varken personal eller vikarier. Anhöriga skulle vara en viktig del av husets vardag.

Vårt stjärnhem skulle vara välkänt för sitt nya sätt att producera och organisera hjälp och stöd samt för personalens innovativa sätt att arbeta. Det skulle vara välkänt också för ett fungerande anhörigsamarbete. Vårt stjärnhem skulle vara allmänt beundrad, modellen och arbetssättet skulle kopieras flitigt.

Social Care Future säger: 

“If you believe that you can do something, but we are not doing it and there’s no really good reason why we’re not doing it, that’s a more powerful engine of change than ‘this is really hard and really difficult’.”

I stället för att vara en dröm, kunde vårt stjärnhem vara verklighet.